Som svar på Britta.
Jag vill vara tydlig med att jag inte säger att vi ”skall” någonting. Jag säger att om vi vill att barnen skall förstå vad andra människor känner och behöver så underlättar det för dem att vi berättar för dem vad vi (och andra människor) behöver. Så att de slipper gissa.
”Att göra det för att mamma blir glad kan också bli tokigt i längden, inte sant?” skriver du.
Jag gissar att din fråga handlar om att du känner oro för att barnet tar på sig ansvaret för förälderns känslor? Att barnet tror att hon ”gör” mamma glad/ledsen/arg osv? Att du vill att barnet skall agera fri från skuld och skam? I så fall vill du och jag samma sak! Jag tycker att det är väldigt viktigt att barnet förstår att det inte är hon som bestämmer vad jag känner. Det bestämmer jag själv! Saker barnet gör kan väcka behov i mig. När barnets alla legobitar ligger utspridda över golvet vaknar mitt behov av ordning tex. Men legot (eller barnet som lagt legot på golvet) bär inte ansvaret för vad jag känner i relation till det. Det gör jag. Jag har skrivit mer om hur jag tänker kring detta i det här inlägget: http://petrakrantzlindgren.se/2010/05/31/vem-har-makten-over-dina-kanslor-del-1/. Jag kommer också att skriva mer om hur man kan uttrycka sig för att tydliggöra att det inte barnet som har ansvaret för vad jag känner i den pågående artikelserien om att sätta gränser med respekt: http://petrakrantzlindgren.se/category/tema-granser/
